22 Morsdag utan mamma

22 Morsdag utan mamma

I morgon blir den 22:a gången det är Morsdag utan min mamma Kerstin. Snart har jag levt längre utan min mamma än med.

Märkligt det här med tid. 22 år är en lång tid.

Min första Morsdag utan mamma var en hemsk upplevelse. Jag hade varit hos pappa några dagar innan söndagen i maj 1998. Natten innan Morsdag fick jag en panikångestattack. Förstod det inte då. Jag skulle på Morsdag 1998 arbeta på restaurang Sjömagasinet i Göteborg. Jag hade ansvar för att ”rodda” buffén från kallköket. Stort ansvar på en 23 årig, nyexaminerad kock.

Hjärtat började rusa, paniken kom när jag skulle sova på natten innan Morsdag. Jag minns att jag gick upp och hällde upp whiskey i ett glas…inte så bra lösning men den enda lösningen jag såg just då.

Efter en natt med lite sömn cyklade jag till Sjömagasinet. Jag var ensam i hela byggnaden. Började förbereda buffén. Fler kockar började komma till jobbet. Ångesten kom tillbaka. Jag stod och skakade med min kniv i handen. Till sist sa jag till kallkökschefen att jag behövde prata. Han visste att min mamma dött ett halvår tidigare. När jag berättade att jag inte trodde jag skulle fixa dagen säger han. ” Marie, ta nu det onda och släng iväg det. Så går vi in och jobbar igen”.

Med skakiga ben går jag in igen. Ställer mig vid skärbrädan med mina skakiga händer och försöker fortsätta jobba. Då kommer Mats- en erfaren kock och säger- ”Marie, nu går du hem. Du ska inte vara här nu. Ta hand om dig”. Jag lämnar Sjömagasinet och kommer aldrig mer arbeta där igen. Sorgen tog ut sin rätt och jag fick ta en paus.

Sorg. För mig är sorg som en sten. I början vass, tung och stor. Med åren blir stenen lite mindre vass, lite lättare och lite mindre. Men alltid kvar.

Ska vi fira Morsdag? Jag vet inte. Jag vet bara att jag varje år blir smärtsamt påmind om att jag inte har min mamma i livet.

Jag är tacksam att jag har tre ”extramammor”i mitt liv, min gudmor Anette, Berit och Anny. Kvinnor som finns vid min sida och som fyller delar av det tomrum jag känner ibland. Jag kommer slå de en signal imorgon och berätta att jag är glad att de är mina extramammor.

Ta vara på era relationer. Hör av er. Ta er tiden. Vi vet aldrig hur länge vi lever.

Mamma och jag i Spanien hösten 1996. Hon och Berit kom och hälsade på mig och Sara när vi bodde i Madrid den hösten.