När det börjar skava - klimakteriet, suicid och psykisk livräddning

Min mamma gjorde ett suicidförsök när hon var 50 år. Fyra år senare, 54 år gammal, tog hon sitt liv.

Jag är 53 år.

Det gör förstås någonting med mig att befinna mig i ungefär samma ålder som hon var då. Men det betyder inte att hennes suicid hade med klimakteriet att göra. Det vet jag inte. Det kommer jag aldrig att få veta.

Det jag däremot vet är att hennes historia har gett mig en kunskap som påverkat hur jag själv reagerat när mitt mående förändrats.

För ungefär tre år sedan började det skava i kroppen. Sömnen blev sämre. Oron ökade. Katastroftankarna tog större plats. Jag kände att något hade förändrats och sökte vård. Sedan dess har jag behandlats med hormoner för besvär i samband med klimakteriet.

Jag sökte hjälp innan det hade blivit outhärdligt. För jag visste att livet faktiskt kan bli outhärdligt.

Kunskap är prevention.

Äntligen pratar vi om klimakteriet

Det pratas mycket om klimakteriet och kvinnors hormonella hälsa just nu. Det tycker jag är väldigt bra.

Kvinnors besvär har alldeles för länge fått för lite uppmärksamhet och kunskapen har varit ojämn. I april 2026 publicerade Socialstyrelsen för första gången nationella riktlinjer för vård vid klimakteriebesvär.

Det är ett viktigt steg framåt.

Jag vill att vi använder den ökade kunskapen till att också uppmärksamma den psykiska hälsan och suicidprevention.

Forskningen om sambandet mellan peri- och menopaus och suicid är fortfarande begränsad och resultaten är inte entydiga. Däremot finns det bättre stöd för en ökad sårbarhet för depressiva symtom under perimenopausen. Sömnproblem, oro, ångest och humörförändringar kan också förekomma.

Det betyder inte att allt som händer med en kvinna i 50-årsåldern beror på hormoner. Depression, livshändelser, relationer, arbete, sjukdom och tidigare psykisk ohälsa kan vara andra delar av bilden.

Suicidförsöken måste också få ta plats

När vi pratar om suicid talar vi ofta om dem som dör. Fler män än kvinnor dör i suicid i Sverige.

Men den statistiken berättar inte hela historien.

Kvinnor vårdas oftare än män för suicidförsök och andra avsiktligt självdestruktiva handlingar, även om skillnaderna varierar mellan åldersgrupper. Ett tidigare suicidförsök innebär också en förhöjd risk för framtida suicid.

Min mamma gjorde ett suicidförsök när hon var 50 år.

Fyra år senare dog hon.

Jag kan inte veta vilken roll hennes ålder, hennes kropp eller hormonella förändringar spelade i hennes mående. Men suicidförsöket var en allvarlig signal om att livet hade blivit för svårt.

Det är sådana signaler vi behöver ta på största allvar.

Psykisk livräddning

Jag använder begreppet psykisk livräddning.

För mig handlar det om att vi behöver kunskap för att kunna uppmärksamma när någon mår dåligt och agera innan det har blivit för svårt.

Psykiatern och suicidforskaren Jan Beskow lanserade synsättet att många suicid kan förstås som psykologiska olycksfall. Det är ett perspektiv som jag tycker är viktigt. Det förklarar bättre vad som sker, en serie omständigheter som tillsammans bidra till att situationen till slut blir övermäktig.

Det flyttar fokus från att leta efter en enda förklaring till att se vad som hade kunnat förebyggas. Det tar också bort skulden från den som dog och oss som blir kvar.

Hela kvinnan behöver få plats

När en kvinna mitt i livet söker vård för sömnsvårigheter, utmattning, koncentrationsproblem, oro eller nedstämdhet behöver vården kunna se hela bilden.

Psykisk ohälsa behöver tas på allvar samtidigt som peri- och menopaus behöver finnas med som en möjlig del av bilden.

Det handlar inte om att förklara kvinnors psykiska ohälsa med hormoner.

Det handlar om att inte missa en pusselbit.

Och framför allt om att inte missa människan.

Jag vet inte vad som hade hänt om min mamma hade fått annan hjälp eller om kunskapen om kvinnors hormonella hälsa hade varit större då. Jag vill inte i efterhand skapa enkla förklaringar till något så komplext som ett suicid.

Men jag vet vad hennes historia gjorde med mig.

När det började skava i min egen kropp lyssnade jag. När sömnen blev sämre, oron ökade och katastroftankarna blev fler sökte jag vård.

Inte för att jag trodde att jag skulle gå samma väg som min mamma.

Utan för att jag visste att psykiskt lidande måste tas på allvar.

Just nu har vi en möjlighet. Klimakteriet och kvinnors hormonella hälsa har äntligen fått den uppmärksamhet de förtjänar. Låt oss använda den till att också öka kunskapen om psykisk hälsa, suicidalt beteende och suicidprevention.

Jag kan inte förändra min mammas historia.

Men jag kan använda den kunskap den har gett mig till att försöka förändra någon annans.

Det är psykisk livräddning.

Källor

• Socialstyrelsen, Nationella riktlinjer 2026 – Klimakteriebesvär. Publicerade 16 april 2026.
• Folkhälsomyndigheten, Psykisk hälsa och suicid i Sverige 2024.
• Martin-Key N.A. m.fl., Examining suicidality in relation to the menopause: A systematic review. Systematisk forskningsöversikt av 28 studier. Resultaten visar en komplex och inte entydig relation mellan menopaus och suicidalitet.
• Badawy Y. m.fl., The risk of depression in the menopausal stages: A systematic review and meta-analysis. Journal of Affective Disorders, 2024. Analysen visade cirka 40 procent högre risk för depressiva symtom eller depression under perimenopaus jämfört med före menopaus.
• Beskow J. m.fl., arbeten om suicidalitet och synsättet suicid som psykiskt/psykologiskt olycksfall.