Om du som chef misstänker att en medarbetare mår dåligt är det viktigaste att inte vänta. Du behöver inte veta exakt vad som är fel eller ha alla svar. Det viktigaste är att du vågar ta kontakt, visa omtanke och skapa en möjlighet för medarbetaren att berätta.

Ett tidigt samtal kan göra stor skillnad. Både för medarbetaren och för arbetsplatsen.

Våga ta upp din oro

Många chefer tvekar. De är rädda för att säga fel, göra situationen värre eller lägga sig i något som känns privat. Men att inte säga något alls är sällan det bästa alternativet.

Utgå från det du faktiskt har sett eller upplevt, utan att tolka eller dra egna slutsatser.

Du kan till exempel säga:

Jag har märkt att du inte riktigt verkar vara dig själv den senaste tiden och jag undrar hur du har det.

Lyssna sedan på svaret. Ge medarbetaren tid att berätta och försök inte lösa situationen direkt. Ofta är det viktigaste att personen känner sig sedd och tagen på allvar.

Mitt mantra är enkelt:

Våga fråga. Våga lyssna. Våga agera.

Det handlar inte om att vara terapeut. Det handlar om att vara en chef som bryr sig.

Vilka signaler bör du vara uppmärksam på?

Det finns sällan en enskild signal som visar att någon behöver stöd. Oftast handlar det om förändringar som blir tydliga över tid.

Kanske märker du att en medarbetare som tidigare varit engagerad plötsligt blir tyst, drar sig undan från kollegorna eller börjar göra fler misstag. Det kan också handla om att personen verkar ovanligt trött, har svårt att koncentrera sig, blir lättirriterad eller har ökad korttidsfrånvaro.

Det behöver inte betyda att personen lider av psykisk ohälsa. Men det är en signal om att det kan vara dags att ställa frågan och visa omtanke.

Om medarbetaren berättar hur hen mår

Du har inte ansvar för att behandla psykisk ohälsa. Däremot har du som chef ett ansvar att agera när du ser att en medarbetare inte mår bra och att undersöka om det finns behov av stöd eller arbetsanpassning.

Ibland räcker ett bra samtal. I andra fall kan mindre förändringar i arbetssituationen göra stor skillnad. Det kan också finnas behov av stöd från företagshälsovården eller hälso- och sjukvården. Om arbetsförmågan påverkas under en längre tid kan arbetsgivarens rehabiliteringsansvar bli aktuellt.

Om du misstänker suicidtankar

Om du blir orolig för att en medarbetare har suicidtankar behöver du våga fråga om det.

Det är inte farligt att fråga om suicid. Det är tystnaden som kan få allvarliga konsekvenser.

Kom också ihåg att suicidtankar inte alltid beror på psykisk ohälsa. De kan uppstå när livet gör ont, till exempel efter en separation, en stor förlust, ekonomiska bekymmer eller andra svåra livshändelser.

Vänta inte tills du är säker

Du behöver inte ha en diagnos eller veta varför en medarbetare har förändrats.

Din uppgift som chef är att uppmärksamma förändringen, ta samtalet och visa att du bryr dig.

Ju tidigare ni pratar med varandra, desto större är möjligheten att förebygga en längre sjukskrivning och hitta lösningar innan problemen växer.

Hur jag kan hjälpa

Jag utbildar chefer i att känna igen tidiga signaler på psykisk ohälsa och ger dem verktyg för att våga ta de samtal som många tycker är svåra. Genom föreläsningar, workshops och chefsstöd får ni kunskap om hur ni kan agera tidigt, skapa psykologisk trygghet och möta medarbetare med både mod och omtanke.

Mitt mål är att fler chefer ska känna sig trygga när en medarbetare behöver stöd. För ofta är det inte de perfekta orden som gör skillnad.

Det är att någon vågar fråga. Vågar lyssna. Vågar agera.

Läs mer »

När en medarbetare får nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom har arbetsgivaren ansvar för arbetsanpassning och arbetsplatsinriktad rehabilitering. Det innebär att arbetsgivaren behöver agera tidigt, ta reda på vilket stöd som behövs och genomföra de anpassningar som är skäliga för att medarbetaren ska kunna fortsätta arbeta eller återgå i arbete.

Det är däremot viktigt att skilja på arbetsgivarens ansvar och hälso- och sjukvårdens ansvar. Arbetsgivaren ansvarar inte för att göra någon frisk – ansvaret handlar om arbetsplatsen och om att skapa förutsättningar för ett hållbart arbetsliv.

Rehabiliteringsansvaret börjar ofta tidigare än många tror

Många tror att rehabilitering börjar först när en medarbetare blir sjukskriven. Så är det inte.

Som chef behöver du reagera redan när du ser tecken på att en medarbetare har svårt att klara sitt arbete på grund av ohälsa. Det kan handla om att ta ett tidigt samtal, undersöka behovet av arbetsanpassningar eller tillsammans planera vilka insatser som gör det möjligt för personen att fortsätta arbeta.

Ju tidigare problemen uppmärksammas, desto större är möjligheten att förebygga en längre sjukskrivning.

Arbetsanpassning och rehabilitering är inte samma sak

Arbetsanpassning innebär att anpassa arbetet efter medarbetarens förutsättningar. Det kan bli aktuellt så snart ett behov uppstår – även om personen inte är sjukskriven.

Arbetsplatsinriktad rehabilitering blir aktuell när det behövs mer omfattande insatser för att medarbetaren ska kunna vara kvar i eller återgå till arbete.

Om en medarbetares arbetsförmåga kan antas vara nedsatt i minst 60 dagar ska arbetsgivaren ta fram en plan för återgång i arbete. Som huvudregel ska den vara upprättad senast dag 30 i sjukperioden.

Vem ansvarar för vad?

En lyckad rehabilitering bygger på att flera aktörer tar ansvar för sina respektive uppdrag.

• Arbetsgivaren ansvarar för arbetsanpassning och arbetsplatsinriktad rehabilitering.
• Medarbetaren ansvarar för att vara delaktig och medverka i rehabiliteringsprocessen.
• Hälso- och sjukvården ansvarar för den medicinska behandlingen, bedömer arbetsförmågan och utfärdar läkarintyg.
• Försäkringskassan prövar rätten till sjukpenning och samordnar rehabiliteringsinsatser när det behövs.
• Företagshälsovården kan ge stöd genom exempelvis arbetsförmågebedömningar, arbetsanpassningar och rådgivning till både chef och medarbetare.

När alla vet sitt ansvar och samarbetar ökar möjligheten till en hållbar återgång i arbete.

Vad säger lagen?

Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar regleras framför allt i Arbetsmiljölagen och Socialförsäkringsbalken. Arbetsmiljöverket kompletterar lagstiftningen med föreskrifter och vägledningar om arbetsanpassning och systematiskt arbetsmiljöarbete.

Det innebär bland annat att arbetsgivaren ska arbeta förebyggande, uppmärksamma behov av arbetsanpassning, utreda vilka åtgärder som behövs och genomföra de anpassningar som är skäliga utifrån verksamhetens och medarbetarens förutsättningar.

Eftersom regelverket utvecklas är det klokt att hålla sig uppdaterad om aktuella föreskrifter och vägledningar på Arbetsmiljöverkets webbplats.

Ett stöd som många arbetsgivare missar

Det finns ekonomiskt stöd som kan underlätta rehabiliteringsarbetet.

Genom Försäkringskassan kan arbetsgivare ansöka om arbetsplatsinriktat rehabiliteringsstöd för att anlita exempelvis företagshälsovård eller annan expert vid utredning och planering av rehabiliteringsinsatser.

Har verksamheten kollektivavtal kan det också finnas möjlighet att söka stöd via AFA Försäkring för arbetsmiljö- och rehabiliteringsinsatser.

Många arbetsgivare känner inte till dessa möjligheter, trots att de både kan underlätta rehabiliteringsarbetet och minska kostnaderna.

Hur jag kan hjälpa

Rehabiliteringsärenden kan vara komplexa och det är inte alltid självklart hur en chef eller HR ska agera. Jag hjälper arbetsgivare, chefer och HR att skapa struktur och trygghet genom hela rehabiliteringsprocessen.

Det kan handla om tidiga samtal, arbetsanpassningar, rehabiliteringsmöten eller stöd i komplexa rehabiliteringsärenden. Jag fungerar också som ett stöd i samverkan med företagshälsovård, Försäkringskassan och andra aktörer när det behövs.

Mitt mål är att rehabilitering inte ska upplevas som krånglig eller osäker. Med rätt kunskap, ett gott bemötande och tidiga insatser går det ofta att förebygga långa sjukskrivningar och skapa en hållbar väg tillbaka till arbete – till nytta för både medarbetaren och verksamheten.

Läs mer »

Hellre arg än död handlar om psykisk ohälsa, psykisk hälsa, suicid och hur vi som medmänniskor kan bli bättre på att se, förstå och stötta varandra.

Berättelsen utgår från Maries egna erfarenheter och finns både som föreställning och som bok. Genom en personlig berättelse får man en inblick i hur psykisk ohälsa kan ta sig uttryck – och vad som kan göra skillnad i mötet med någon som mår dåligt.

Marie Niljung arbetar som föreläsare och utbildare inom psykisk hälsa och suicidprevention, vilket också präglar innehållet i både boken och föreställningen.

En berättelse om psykisk ohälsa – på riktigt

Föreställningen visar hur det kan vara att leva nära psykisk ohälsa, suicid och utmaningar kopplade till psykisk hälsa. Den gör det tydligt att det inte alltid syns utåt, och att det ofta finns signaler som är lätta att missa om man inte vet vad man ska vara uppmärksam på.

Samtidigt handlar det om att våga prata om det som känns svårt – och att ställa frågor, även när det känns obekvämt.

Vad är skillnaden mellan boken och föreställningen?

Boken ger en fördjupad bild av Maries erfarenheter och perspektiv.

Föreställningen utgår från samma berättelse, men i ett sceniskt format där den får liv genom närvaro, tempo och direkt kontakt med publiken.

Boken och föreställningen kompletterar varandra: den ena ger fördjupning, den andra skapar en gemensam upplevelse.

Vad får man med sig?

Du får en ökad förståelse för psykisk ohälsa och hur psykisk ohälsa kan påverka både individen och omgivningen.

Den ger också perspektiv på bemötande:

• vad som kan hjälpa
• vad som riskerar att göra situationen svårare
• hur man kan agera som kollega, chef eller medmänniska

Det handlar inte om att ha alla svar, utan om att våga finnas kvar och ta det som sägs på allvar.

För vem är det relevant?

Innehållet är relevant för arbetsplatser och organisationer som vill arbeta mer aktivt med frågor som rör psykisk hälsa och psykisk ohälsa.

Föreställningen fungerar som ett gemensamt avstamp för samtal, reflektion och fortsatt arbete.

Boken är också relevant för privatpersoner – både för den som själv kämpar, för den som känner igen sig i erfarenheterna och för den som vill förstå någon i sin närhet bättre. För många kan den också bidra till en känsla av att inte vara ensam.

Läs mer »

När någon säger att den inte vill leva längre är det lätt att bli rädd eller vilja säga något som snabbt ska få det att kännas bättre. Men vissa saker kan få motsatt effekt. Det kan göra att personen känner sig mer ensam eller missförstådd.

Du behöver inte säga det perfekta. Det viktigaste är att du lyssnar, tar det på allvar och visar att du stannar kvar. Samtidigt finns det formuleringar som är bra att undvika när någon mår väldigt dåligt eller har självmordstankar.

Undvik att förminska det som sägs

Det kan vara en impuls att lugna eller tona ned. Men om någon berättar att den vill dö behöver den bli tagen på allvar.

• "Så farligt är det väl inte."
• "Du menar nog inte så."
• "Det går över."
• "Du är bara trött."

Även om du vill hjälpa kan det landa som att det personen känner inte riktigt räknas.

Undvik att väcka skuld eller skam

Att prata om hur andra skulle påverkas kan ibland göra att personen känner sig ännu tyngre eller mer fel.

• "Tänk på din familj."
• "Så kan du inte säga."
• "Det där är egoistiskt."
• "Hur tror du att andra skulle må?"

Skam hjälper inte här. Det gör det ofta svårare att fortsätta prata.

Undvik att argumentera bort känslan

Det är lätt att vilja påminna om allt som är bra. Men i stunden brukar det inte hjälpa.

• "Men du har ju så mycket att leva för."
• "Du har jobb, vänner, familj..."
• "Andra har det värre."

Det kan vara sant – men det förändrar inte hur det känns just nu.

Undvik snabba lösningar och pepp

Välmenande råd eller uppmaningar kan komma för tidigt.

• "Tänk positivt."
• "Det blir bättre."
• "Ryck upp dig."

För den som mår väldigt dåligt kan det kännas långt bort eller tomt.

Undvik att flytta fokus till dig själv

Det är naturligt att bli rädd. Men försök att låta samtalet handla om personen som berättar.

• "Nu vet jag inte vad jag ska göra."
• "Du skrämmer mig när du säger så."
• "Jag klarar inte av att höra det här."

Försök i stället att vara kvar och lyssna.

Vad kan du säga i stället?

Du behöver inte ha rätt ord. Det räcker långt att vara enkel och tydlig.

• "Tack för att du berättar."
• "Det låter väldigt tungt."
• "Jag vill förstå hur du har det."
• "Du behöver inte vara ensam i det här."
• "Jag tar det du säger på allvar."

Om du vill läsa mer om hur du kan fråga rakt och tryggt kan du läsa Kan jag fråga rakt ut om självmordstankar?.

Stanna kvar och hjälp vidare

Försök att inte lämna personen ensam i det som pågår. Att bara finnas kvar och lyssna gör skillnad.

Om någon har självmordstankar eller mår väldigt dåligt kan det också vara viktigt att ta hjälp vidare. Att prata med någon och få stöd – både för personen och för dig som står bredvid – kan göra stor skillnad. I många fall är det ett viktigt första steg att söka professionell hjälp. Du kan hjälpa personen att söka professionell hjälp.

Det viktigaste är inte att säga allt rätt. Det viktiga är att du lyssnar, tar det på allvar och visar att du finns kvar.

Relaterade frågor:

• Vad gör jag om någon säger att den vill dö?
• Hur vet jag om någon mår dåligt?
• Kan jag fråga rakt ut om självmordstankar?

Läs mer »

Om någon säger att den vill dö är det viktigt att ta det på allvar. Du behöver inte ha alla svar – det viktigaste är att du lyssnar, stannar kvar och visar att du bryr dig.

Att höra någon uttrycka att den vill dö kan kännas skrämmande. Många blir osäkra på vad de ska göra, eller rädda för att säga fel. Men det viktigaste är inte att göra allt perfekt – utan att du faktiskt gör något.

Ta det på allvar

När någon säger att den vill dö är det ett tecken på att personen mår väldigt dåligt. Oavsett hur det sägs – rakt ut, skämtsamt eller mellan raderna – behöver det tas på allvar. Du behöver ställa följdfrågor.

För personer med självmordstankar kan det vara ett sätt att försöka nå fram. Att bli lyssnad på i det läget kan vara avgörande.

Stanna kvar och lyssna

Du behöver inte lösa situationen. Det viktigaste är att du är kvar i samtalet. Lyssna utan att avbryta, utan att försöka fixa allt direkt.

Ibland räcker det långt att säga:

”Jag är glad att du berättar det här för mig.”
”Du behöver inte vara ensam i det här.”

Att få prata med någon som stannar kvar kan minska känslan av ensamhet.

Våga fråga mer

Om någon säger att den vill dö är det okej att fråga vidare. Det gör inte situationen värre – tvärtom kan det göra det möjligt att förstå hur allvarligt läget är.

Du kan till exempel fråga:

”Har du tankar på att ta ditt liv?”
”Har du funderat på hur du skulle göra?”

För personer som har självmordstankar kan det vara en lättnad att någon vågar fråga rakt.

Om du känner dig osäker på hur du ska formulera dig kan du läsa mer i Kan jag fråga rakt ut om självmordstankar?.

Du behöver inte göra allt själv

Att hjälpa innebär inte att du ska bära hela ansvaret. Du kan vara ett viktigt stöd – men fler behöver ofta kopplas in.

Uppmuntra personen att prata med någon mer. Det kan vara en närstående, chef, HR, vårdkontakt eller annan professionell hjälp. Om situationen är akut ska du söka hjälp direkt genom att ringa 112.

I din närhet kan du göra skillnad

Många som lever med psykisk ohälsa bär på sina tankar länge utan att någon frågar. Därför kan det vara avgörande att någon i deras närhet reagerar.

Du behöver inte ha en perfekt plan. Att du lyssnar, stannar kvar och hjälper personen vidare räcker långt - det kan rädda liv.

Relaterade frågor:

• Vad ska jag inte säga när någon vill dö?
• Hur vet jag om någon mår dåligt?

Läs mer »

Att fråga rakt ut om självmordstankar gör inte situationen värre. Tvärtom blir det ofta en lättnad när någon vågar fråga och stannar kvar i samtalet. Det är tystnaden som dödar.

Det här är en av de vanligaste frågorna jag får – och en av de viktigaste.  Det är även en av alla myterna - "Prata inte om självmord", "väck inte den björn som sover". Många jag möter är rädda för att fråga, eftersom de tänker att de kanske väcker något som inte fanns där innan. Men så fungerar det inte.

Du skapar inte tankar genom att fråga

Att fråga om självmordstankar gör inte att någon börjar tänka på det, eller får planer på att göra det. Däremot öppnar frågan upp för samtal om det som redan finns. För många som lever med självmordstankar blir det första gången någon faktiskt sätter ord på känslor som annars hålls dolda.

För personer som har självmordstankar är ensamhet vanligt. Frågan kan därför signalera något viktigt: du är inte ensam, jag ser dig, jag vågar stanna kvar. Du behöver inte ha lösningen på personens problem - du kommer långt med att BARA lyssna

Att våga fråga är viktigt

När någon mår väldigt dåligt handlar det ofta om psykisk ohälsa eller lidande som pågått en tid. Jag möter ofta personer som länge burit på svåra tankar utan att någon i deras närhet har frågat hur de egentligen mår.

Din fråga kan bli ett första steg. Inte för att du ska lösa allt, utan för att göra det möjligt för personen att prata med någon. Ibland är just det som saknas.

Hur kan man fråga?

Du behöver inte formulera dig perfekt. Det viktiga är att du är tydlig och rak. Du kan till exempel säga:

”Har du tankar på att inte vilja leva?”
”Har du tänkt på att ta ditt liv?”

Det kan kännas ovant att säga det rakt ut, men är ofta tydligare och tryggare än att prata runt. För den som har självmordstankar kan en sådan fråga innebära en lättnad.

Om svaret är ja

Försök att inte få panik. Lyssna, stanna kvar och visa att du tar personen på allvar. Du behöver inte ha alla svar. Det viktigaste är närvaro och att du lyssnar.

Att hjälpa handlar inte om att fixa allt, utan om att finnas kvar när någon har det svårt. Uppmuntra gärna personen att prata med någon mer, till exempel en vän, chef eller vårdkontakt. Leta efter livslusten.

Om svaret är nej

Då har du ändå gjort något viktigt. Du har visat att du bryr dig, att du vågar fråga och att du finns där. Det kan göra stor skillnad, även om personen inte är redo att berätta allt.

Att våga fråga gör skillnad. Utan frågan riskerar någon att bli kvar ensam i det svåra. I din närhet kan just du vara den som gör det möjligt att ta ett första steg.

Relaterade frågor:

• Vad gör jag om någon säger att den vill dö?
• Vad ska jag inte säga när någon vill dö?
• Hur vet jag om någon mår dåligt?

Läs mer »

Det är ofta svårare än man tror att se om någon mår dåligt. Här går jag igenom vanliga tecken – och vad du kan göra om du känner oro för någon.

Det är lätt att tänka att man borde märka om någon mår dåligt. Men så är det sällan. Många är väldigt bra på att dölja hur de egentligen mår – särskilt på jobbet eller i sammanhang där det förväntas att man ska fungera som vanligt.

Samtidigt finns det ofta signaler, men de är inte alltid så tydliga.

Vanliga tecken att vara uppmärksam på

Ofta handlar det inte om en enskild sak, utan om förändringar över tid.

• någon som drar sig undan eller blir mindre social
• förändrat beteende, som irritation eller nedstämdhet
• minskad energi eller engagemang
• svårare att koncentrera sig
• ökad frånvaro eller sena ankomster
• förändrade vanor kring sömn eller arbete

Inget av detta betyder automatiskt att någon mår dåligt, men det kan vara tecken på att något inte står rätt till.

Lita på din magkänsla

Många jag möter säger samma sak:

”Jag vill inte lägga mig i.”
”Tänk om jag har fel.”

Men det är ofta bättre att reagera en gång för mycket än en gång för lite. Om du känner oro finns det ofta en anledning.

Du behöver inte säga rätt saker

En vanlig missuppfattning är att man måste veta vad man ska säga. Det behöver du inte.

Det räcker långt med något enkelt, till exempel:

”Jag har tänkt på dig – hur har du det egentligen?”

Det viktiga är inte att säga det perfekt. Det viktiga är att du visar att du bryr dig.

Du behöver inte vara säker

Du behöver inte veta att någon mår dåligt för att fråga. Det räcker att du känner en oro.

Att fråga öppnar en möjlighet. Den andra personen kanske inte vill prata just då, men du har visat att du finns där.

Våga stanna kvar i det som är svårt

Ibland handlar det inte bara om stress eller en tuff period. Ibland handlar det om djupare psykisk ohälsa – eller tankar på att inte vilja leva.

Då är det viktigt att inte backa. Att fråga rakt ut ökar inte risken – det kan tvärtom vara första steget till att personen får hjälp. Att vara empatiskt påträngande, helt enkelt.

Du kan inte alltid veta säkert om någon mår dåligt. Men du kan:

• vara uppmärksam på förändringar
• lita på din magkänsla
• våga fråga
• visa att du bryr dig
• vara empatiskt påträngande

Det behöver inte bli perfekt. Det viktiga är att du gör något.

Relaterade frågor:

• Kan jag fråga rakt ut om självmordstankar?
• Vad gör jag om någon säger att den vill dö?
• Vad ska jag inte säga när någon vill dö?

Läs mer »