22 Morsdag utan mamma

I morgon blir det den 22:a gången det är mors dag utan min mamma Kerstin. Snart har jag levt längre utan min mamma än med.

Märkligt det här med tid. 22 år är en lång tid.

Min första mors dag utan mamma var en hemsk upplevelse. Jag hade varit hos pappa några dagar innan söndagen i maj 1998. Natten innan mors dag fick jag en panikångestattack, även om jag inte förstod det då.

Jag skulle arbeta på restaurang Sjömagasinet i Göteborg. Jag hade ansvar för att förbereda buffén. Ett stort ansvar för en 23-årig nyexaminerad kock.

Hjärtat började rusa och paniken kom när jag skulle sova. Jag minns att jag gick upp och hällde upp whiskey i ett glas. Inte en bra lösning men den enda jag såg just då.

Efter en natt med lite sömn cyklade jag till jobbet. Jag var ensam i byggnaden och började förbereda. När fler kockar kom tillbaka kom ångesten igen. Jag stod och skakade med kniven i handen.

Till slut sa jag till kallkökschefen att jag behövde prata. Han visste att min mamma hade dött ett halvår tidigare. När jag berättade att jag inte trodde att jag skulle klara dagen sa han att jag skulle försöka fortsätta.

Jag gick tillbaka till arbetet med skakiga ben och försökte fortsätta. Då kom en kollega fram och sa att jag skulle gå hem och ta hand om mig själv. Jag lämnade arbetsplatsen och kom aldrig tillbaka dit igen.

Sorgen tog ut sin rätt och jag behövde ta en paus.

Sorg är för mig som en sten. I början vass, tung och stor. Med åren blir den mindre vass, lite lättare och något mindre. Men den finns alltid kvar.

Ska vi fira mors dag? Jag vet inte. Jag vet bara att jag varje år blir smärtsamt påmind om att jag inte har min mamma kvar i livet.

Jag är tacksam över att ha tre extramammor i mitt liv. Kvinnor som finns vid min sida och fyller delar av det tomrum som ibland känns.

Jag kommer att höra av mig till dem och berätta hur mycket de betyder för mig.

Ta vara på era relationer. Hör av er. Ta er tid. Vi vet aldrig hur länge vi lever.

Mamma och jag i Spanien hösten 1996.