Varför jag inte använder ordet självmord

Det finns ord som skaver. Ord som låter neutrala – men som bär på skuld. “Självmord” är ett sådant ord. Och jag har valt att nästan helt sluta använda det.

Den här artikeln handlar om varför jag undviker ordet självmord och istället använder andra begrepp för att beskriva suicid.

Det börjar i språket

Vi har i dag flera ord för samma katastrof: självmord, suicid och psykologiskt olycksfall. Men orden vi använder formar hur vi tänker – och hur vi tänker påverkar hur vi agerar. Eller inte agerar.

Ett ord som lägger skuld

Ordet självmord innehåller något mer än en beskrivning. Det bär på en känsla av skuld. Ett mord är ett brott. Något förbjudet. Något skamligt.

Men att ta sitt liv är inte ett brott. Det har inte varit olagligt i Sverige sedan 1856. Ändå lever språket kvar – och med det skammen.

Det vi kallar något spelar roll

När vi säger “begå självmord” förstärker vi bilden av skuld. Och skuld är det sista vi behöver här.

Jag möter många efterlevare – människor som förlorat någon de älskar. Och nästan alltid finns den där: skulden, skammen, frågorna som aldrig får svar.

Tänk om språket istället kunde bära något annat.

Vad är ett psykologiskt olycksfall?

Begreppet kommer från psykiatern och suicidforskaren Jan Beskow. Hans intention var att minska stigmat och öka förståelsen. Jag använder det medvetet – för att beskriva något som inte handlar om skuld, utan om en situation där det helt enkelt blivit för mycket.

En kedja av händelser

Ett psykologiskt olycksfall uppstår inte i ett ögonblick. Precis som andra olyckor är det en serie händelser och omständigheter som, var för sig, inte behöver leda till en katastrof – men tillsammans blir de för mycket.

Krav som ökar, återhämtning som minskar, svåra livshändelser, känslor som inte får utrymme och ensamhet. Till slut sker en kollision – som när prestation och krav inte längre går ihop.

När det blir för mycket – samtidigt

Ett psykologiskt olycksfall inträffar när en människa utsätts för starka emotionella krafter på en och samma gång. Ångesten fyller hela systemet. Tankarna snävar in och perspektiven krymper.

Det som tidigare var möjligt att lösa känns plötsligt omöjligt – som en psykologisk återvändsgränd. Inte för att det saknas vägar ut, utan för att hjärnan i det tillståndet inte kan se dem.

Inte ett val – utan en situation

Att ta sitt liv är inte ett rationellt beslut. Det är en konsekvens av ett tillstånd där smärtan blivit övermäktig, tankarna låst sig och alternativen försvunnit.

Personen vill leva – men vet inte hur.

Och kanske det viktigaste av allt

Det här är en avgörande anledning till varför jag använder begreppet psykologiskt olycksfall. Det tar bort skulden – både från den som dog och från oss som blir kvar.

Jag har mött många efterlevande. Människor som bär på frågor som aldrig fick svar:

Varför såg jag inte? Kunde jag gjort mer? Var det mitt fel?

Och gång på gång hör jag samma sak: tack för att du ger oss ett annat ord. Ett ord som inte dömer. Ett ord som inte lägger skuld. Ett ord som gör det lite lättare att andas.

Det förändrar hur vi ser – och vad vi gör

När vi börjar förstå detta som ett psykologiskt olycksfall händer något. Vi flyttar fokus från skuld till förståelse. Vi börjar se mönster istället för att leta en enda orsak. Vi öppnar upp för förebyggande arbete.

Vi vet hur man förebygger olyckor. Vi gör det varje dag – i trafiken, i arbetsmiljöer, i samhället. Varför skulle vi inte göra det här också?

Små insatser kan rädda liv

Det mest hoppfulla i allt detta är att det går att förebygga. För om det är en kedja av händelser – då kan vi också bryta den.

Med små saker: en fråga, ett samtal, att våga stanna kvar. Det krävs inte alltid en terapeut. Ibland räcker det att bli lyssnad på.

Lyssnande kan vara en livboj.

Ett gemensamt ansvar

Vi har en nollvision för suicid i Sverige sedan 2008: ingen ska hamna i en situation där den enda utvägen känns som att inte leva.

Men visioner räcker inte. Det krävs handling, kunskap och mod. Och det krävs något mer: du och jag.

Ord kan rädda liv

Det här handlar inte bara om språk – det handlar om liv. När vi förändrar orden kan vi minska skam, öppna samtal och göra det lättare att be om hjälp.

Och ibland är det precis det som avgör.

Så det är därför jag inte använder ordet självmord. Och kanske vill du också börja välja dina ord med omsorg. För orden vi använder kan bli en livboj.

Våga fråga. Våga lyssna. Våga agera.